Omtanken: Anhöriga med hela vägen
Text: Stina Nygård
Där satt vi tillsammans hos hälsovårdaren – mitt barn och jag. Det var dags för treårskontrollen och nu stod synen på tur. Det var förstås lite spännande med den svarta sjörövarlappen som täckte det ena ögat, men det skulle nog gå bra. Men när E-symbolerna kom upp på syntavlan på tre meters avstånd, började den lilla patienten genast vända på huvudet fram och tillbaka. Jag förstod att hen hade svårt att se – att hen inte kunde fästa blicken på tavlan.
Det blev fler undersökningar. Nästa gång satt den lilla patienten i ett mörkt rum med en hatt kopplad till en massa sladdar och tittade på bilder på en skärm. Men det gav inte heller något klart svar, så vi skickades vidare till centralsjukhuset.
Till slut kom det tunga beskedet att mitt barn har en ärftlig ögonsjukdom. Hen blir inte blind, fick vi höra, men hen kommer aldrig att få köra moped eller bil. Sedan kom en lista över allt vi måste tänka på: anpassningar, hjälpmedel, assistenter och mycket annat. Listan kändes alltför lång, för den lilla patienten var ju ännu bara tre år gammal.
Och hur mådde jag då, som anhörig och mamma? Det allra första jag upplevde var pressen att behöva ta in så mycket information på så kort tid. Sedan kom stressen, ångesten och panikkänslorna. Mitt barn ser dåligt. Hur ska hen klara sig? Hen har ju hela livet framför sig.
När en mor, far, äkta hälft eller det egna barnet drabbas av en synnedsättning, berör sorgen och bekymren också de anhöriga. Mina synrådgivarkollegor och jag ser det här ute på fältet. Frågorna är ofta vardagliga: Hur klarar man att bo kvar hemma? Vilka hjälpmedel finns? Hur ordnar vi butiksbesöken?
En synnedsättning kan betyda att man måste avstå från sådant som gett vardagen mening, och att behöva be om hjälp kan påverka identiteten och självkänslan. De anhöriga förväntas ofta ställa upp och bli stödet i vardagen, men kan själva behöva stöd. Därför finns vi synrådgivare här också för de anhöriga som behöver information, tips och råd. Det är fritt fram att fråga oss om allt som tynger.
Jag deltog nyligen i en av våra kurser för anhöriga, där en deltagare tackade för informationen som hade hjälpt hen att förstå sin närståendes situation. Hen avslutade med orden: ”Jag borde ha kommit på kurs redan för två år sedan!” Det gjorde mig extra glad, för jag vet själv hur tungt det känns när någon man älskar drabbas av en synnedsättning. Så mitt budskap till dig som är anhörig är enkelt: tveka inte att kontakta oss om du behöver stöd. Vi är med dig hela vägen!
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 5/2026.