Bandet till medlemmarna
Text och foto: Christian Hellman
Medlemsbandet fyller 60 år i år. Genom åren har tidningen haft många olika former under olika tekniska tidevarv. Men det som har varit beständigt under de senaste två årtiondena är redaktören Susanna Antells röst. Hon kom till förbundet för att arbeta i kansliet och hade aldrig tänkt sig att hon skulle sitta i en studio.
Det var måndagen den 8 maj år 2000. Susanna Antell stod utanför förbundets kansli på Nylandsgatan i Helsingfors och skulle börja på sitt nya jobb. Den tillförordnade verksamhetsledaren Gunilla Löfman hade gett henne ett råd i förväg: kom ihåg att trycka på knappen för tredje våningen, inte den första.
– Jag var så nervös att gå in, berättar Susanna. Det enda jag tänkte på var om det var första eller tredje våningen. Kommer jag nu att trycka på fel knapp så att det går tokigt? Men det gick ju bra. Det var världens härligaste människor som mötte mig i tamburen i tredje våningen.
I köket samlades alla till morgonkaffe. Veckoslutet innan hade förbundet haft vårmöte, och nu var köket fullt av prat om hur mötet hade gått och om maten hade varit god.
– Jag hade ingen aning om vad de talade om, men det var bara jätteroligt att en sådan dag var min första dag.
I kansliet gick en stor del av tiden till att tala med medlemmar som ringde. Många av dem hade sin egen favorit bland personalen.
– Jag hade mina egna, som alltid bara ville prata med mig. Om jag inte var på plats ringde de senare. Det var härligt, jättetrevligt.
Att hon en dag skulle läsa in en tidning kunde hon inte föreställa sig.
– Jag har alltid haft mikrofonskräck så det var ungefär det sista alternativet, säger hon.
Första gången vid mikrofonen
En dag uppstod en akut situation som skulle visa sig få stor betydelse för Susanna. Informationssekreteraren Beata ”Bettan” Heinonen, som läste in Medlemsbandet, var frånvarande, och någon måste gå in i studion och göra tidningen. Det blev Susanna som fick uppdraget. Sune Huldin, som också arbetade på förbundet då, hjälpte henne på traven.
– Jag tror att han nästan måste skuffa in mig i studion och också trycka på inspelningsknappen åt mig, för mina fingrar och händer darrade så mycket.
Med tiden blev det fler omgångar i studion, och varje gång gick det lättare och bättre. Själv tror Susanna att hon lät mycket mer spänd då och kanske artikulerade allting lite överdrivet, eftersom hon inte visste hur hon skulle göra.
– Men bra gick det ju, för när Bettan slutade var det medlemmar som ringde in och sa att de önskade att det blir jag som tar över. Så det måste ju ha gått ganska bra ändå.
Bettan och Sune
Hösten 2005 gick Bettan Heinonen i pension och Susanna blev förbundets nya informationssekreterare. Därmed var det hon som gjorde Medlemsbandet. Hur var det då att ta över efter en röst som lyssnarna hade hört i åratal och vant sig vid?
– Bettan var rösten också för mig, säger Susanna. Hon var fantastisk på sitt arbete. Alldeles otrolig.
När det kom respons från lyssnare som tyckte att Susanna hade en tydlig och bra röst, bestämde hon sig för att hitta sin egen väg.
– Då tänkte jag bara att inte kan jag jämföra, för Bettan är Bettan, och nu kommer jag att göra så gott jag kan.
Bland alla som hon har arbetat med kring Medlemsbandet under åren lyfter hon utan att tveka fram en person som har betytt särskilt mycket för henne.
– Sune Huldin, absolut. Han har alltid funnits där vid min sida och varit min mentor.
Det var Sune Huldin som lärde henne studion, och i Medlemsbandets serie Röster från förr kan man höra honom själv berätta om de gamla tiderna och om hur arbetet med Medlemsbandet gick till.
Tidningen på kassett
Susanna minns fortfarande hur trångt det var i studion på Nylandsgatan. Förbundet höll till i en gammal lägenhet och studions yttre rum hade troligen varit lägenhetens pigkammare. Det var väldigt litet.
– Där fanns en massa kassetter, kanske två, tre mixerbord, en stor gammaldags stereo och en dator som var mycket större än datorerna i dag. Det var fullproppat, berättar hon.
Inspelningsrummet var inte heller stort men det fungerade ändå. Den stora utmaningen var ljudet från omgivningen. Också när fönstret var stängt hördes snöplogarna på vintern och bilarna som körde utanför. Under de varma sommarmånaderna blev problemet ännu värre.
– Rummet blev kokhett, minns Susanna. Jag måste öppna fönstret för luften tog slut. Men jag kunde ju inte ha det öppet när jag läste in, för då kom alla stadens ljud in i bakgrunden.
När Susanna började arbeta med Medlemsbandet kom tidningen ännu ut på kassett, som skickades till medlemmarna med posten. Systemet på den tiden var att lyssnarna skickade tillbaka sina kassetter, som levererades till förbundet i stora gula postsäckar.
Tidningen lästes in på en originalkassett som kopiorna sedan gjordes från. Förbundets kopieringsmaskiner kunde tillsammans göra högst tolv kassettkopior åt gången. År 2006 gick Medlemsbandet till över 350 prenumeranter, så det blev omkring 30 kopieringsomgångar på 80 minuter var innan alla kassetter kunde skickas. Kopieringen måste hela tiden vara i gång för att de skulle hinna, och medan den pågick gick Susanna tillbaka till kansliet och arbetade med sina andra uppgifter där.
– Därifrån hörde jag när det sa klick, klick, klick, klick, och då visste jag att kassettkopiorna var klara. Då gick jag snabbt dit, lade in nya tomma kassetter, startade nästa omgång och gick tillbaka till kansliet. Jag fick gå ganska många steg under de här kopieringsdagarna.
Det var bråda dagar, men Susanna beskriver gemenskapen på Nylandsgatan som fantastisk.
– Kollegorna ställde upp och hjälpte till när det behövdes. Jag satt aldrig ensam där och fick panik om tiden inte räckte till.
I februari 2007 gick Medlemsbandet över från kassetter till cd-skivor. För Susanna var den största förändringen ändå det nya sättet att arbeta i studion, där hon nu började använda datorprogrammet Plextalk för att planera numren och spela in dem.
– När jag började tryckte man bara på bandspelarens inspelningsknapp, och då startade genast bandningen. Men sen blev det digitalt. Den största förändringen i arbetet har nog varit att jag fick en dator framför mig och började läsa in på den i stället för på en kassettspelare.
Eftersom cd-skivorna inte behövde skickas tillbaka föll mycket arbete bort, vilket gav mer tid och utrymme för planering av själva innehållet.
– Då var det mycket roligt som vi kunde börja hitta på. Jag kunde försöka få med mera uttänkt och planerat innehåll.
Medlemsbandet i dag
I dag kommer Medlemsbandet ut med 22 nummer om året. Genast när Susanna har skickat i väg ett nummer börjar hon arbeta med nästa. Först bygger hon det hon kallar ett ”botten”: hon lägger in rubrikerna, ingressen, signaturen, de korta ljudslingorna mellan inslagen och avslutningen i datorprogrammet Plextalk. Sedan fyller hon på efter hand som material kommer in.
Studion i Synvillan – förbundets nuvarande verksamhetslokal i Helsingfors – har två rum, precis som den gamla studion på Nylandsgatan. Där tar dock likheterna slut. I det yttre rummet planerar och redigerar Susanna innehållet. Det inre rummet är själva inspelningsstudion. Den är ganska liten och det mesta av utrymmet tas upp av bordet där hon brukar breda ut manuset när hon ska läsa in. När studion rustades upp förra året fick den plats för två mikrofoner.
– Det ryms nog två personer där, men inte tre, säger hon. Och för att luften ska räcka till måste man nog ta pauser emellanåt.
Att läsa upp eller läsa in
Av allt det som Susanna snappade upp av sin företrädare Bettan Heinonen lyfter hon särskilt fram en sak som hon fortfarande har nytta av i dag.
– Bettan hade det där härliga sättet att arbeta. Hon var så kunnig och hade så bra röst. Det som jag på något sätt försökte plocka med mig var att man inte bara går in och läser upp en text, utan att man försöker ge innehåll åt texten.
Susanna säger att det är en skillnad mellan att läsa upp och att läsa in.
– Jag kan ju läsa upp vad som helst, men om texten bara är ord för mig kan jag inte förmedla själva innehållet.
Alla dagar är ändå inte lika.
– Jag brukar säga att jag har bra läsdagar och dåliga läsdagar. En dålig läsdag läser jag fel hela tiden. Jag ska läsa upp några siffror och säger en sjua fast det är en trea.
Då tar hon en ordentlig paus, eller gör annat jobb och kommer tillbaka till studion nästa dag och försöker på nytt. Under en dålig läsdag förlorar hon helt enkelt för mycket tid. En bra läsdag kan däremot gå ganska snabbt och smärtfritt.
Hon har också sina sätt att ta hand om sig själv och sin röst. Dagen börjar alltid med en uppiggande promenad med hunden. Och innan hon går in i studion behöver hon kaffestunden med kollegorna i köket.
– Det är ganska ensamt att sitta i studion i många timmar, så det är viktigt med en liten kaffepaus. Pauserna utan kaffe är också viktiga. Efter en lång inläsningssession kan jag känna mig lite trött på min egen röst. Då är det skönt att bara få sitta och lyssna bland andra människor som pratar på.
Susanna berättar att det kan bli ganska tröttsamt att lyssna så mycket på sin egen röst dag efter dag, år efter år. Efter en lång studiodag har hon därför ett eget recept som hon nämner med glimten i ögat.
– Jag har ju en tonåring hemma och det känns faktiskt ganska skönt att få komma hem och lyssna på hans röst i stället som omväxling.
I dagens värld formas inte längre alla röster i en människostrupe. Teknikens framsteg har gett oss digitala alternativ, och allt fler publikationer går över från människoröster till talsyntes. Susanna ser det goda med den nya tekniken, men lyfter samtidigt fram risken att något unikt mänskligt kan gå förlorat.
– Jag förstår att talsyntesen är jätteviktig. Absolut, och det är så fint att det finns, säger hon. Men det här personliga får inte försvinna – det är något som bara en människa kan förmedla. Det är ett slags närhet som en talsyntes inte kan ge, tycker jag.
Poddar och flera röster
Med tiden har Medlemsbandet också fått poddar, ett nytt och populärt format för talat ljudinnehåll. Medlemsbandet kan inte längre publicera artikelinnehåll direkt ur andra tidningar, tyvärr. Därför har det blivit viktigt att få ut den informationen på andra sätt, förklarar Susanna.
– Poddarna innehåller jättebra information, plus att de är trevliga att lyssna på. Och sen de här olika rösterna. Jag tycker att det är så himla skojigt att ha flera röster på Medlemsbandet.
Den första podden, säger Susanna, var Isak Sands Rätt i synen, som nu är uppe i ett sextiotal avsnitt.
Förr gjorde medlemmarna rätt ofta också egna inslag som publicerades i Medlemsbandet. I distrikten fanns det de som berättade om möten och träffar, så att alla kunde höra vad som hände i det egna och de andra distrikten. Susanna minns att alla tyckte att det var jättetrevligt med sådana inslag.
På C-kassetternas tid var det enkelt att spela in. Många behärskade tekniken, och man tryckte bara på inspelningsknappen och pratade. Med åren har inslagen blivit färre. Susanna tror att den nya tekniken kan kännas svårare och att man kanske också har börjat förvänta sig mer av sig själv.
– Jag har alltid sagt att man är välkommen att skicka inslag, och så gör vi det bästa av det som kommer in. Jag tycker det är jätteviktigt att medlemmarna känner att de när som helst får och kan vara en del av tidningen.
Den som funderar på att skicka in något undrar kanske om de egna idéerna och uppslagen verkligen är tillräckligt intressanta. Susanna har ett enkelt svar på den frågan.
– Om det är något som man själv tycker är intressant så finns det säkert flera andra som också skulle tycka att det vore trevligt att höra om det ämnet.
Det kan handla om lite vad som helst: en liten resa, en träff i distriktet eller ett knep som har gjort vardagen enklare. Inslagen ska helst inte vara för långa – det räcker utmärkt med några minuter. Och för att spela in duger telefonen bra. Susanna ger ett exempel:
– Man kan till exempel gå på marknaden med telefonen och banda medan man går: ”Ja, här går jag nu på torget.” Sen kanske man möter någon som man kan ställa några frågor till.
Susanna förklarar att det är viktigt att inte lägga ribban så högt att man inte vågar ta sig över den. Hon rekommenderar att man börjar med det man själv är intresserad av.
– Det kan egentligen vara vad som helst från vardagen. Det behöver inte vara prickfritt, det är bara att prata på. Och om man tror att man har kommit på en intressant grej så ska man pröva och skicka in. Så ser vi sen vad det kan bli.
Hon bjuder också på ett praktiskt råd: om man spelar in en annan person som pratar ska man hålla telefonen tillräckligt nära den personen så att båda hörs lika bra. De flesta andra problem kan hon fixa i studion. Känner man sig ändå osäker på något kan man alltid ringa direkt till Susanna och planera tillsammans med henne hur man ska gå till väga.
Serien Röster från förr började i Medlemsbandet i höst som en del av 60-årsjubileet. Men Susanna söker också efter röster från nuet.
– Det är absolut just det som det handlar om. Att höra olika röster är i sig också innehåll.
Punktskrift och coronaextra
Medlemsbandet är inte den enda publikationen som Susanna läser in. Hon läser också in taltidningsversionen av Synvinkel och två tidningar utanför förbundet, God Tid och Vi hörs. Men det som kanske inte alla vet är att hon också är med och gör förbundets punktskriftstidningar.
Tillsammans med punktskriftsansvariga Tessa Bamberg gör hon Oss emellan och Punktchat. Båda kommer ut med fyra nummer om året. Oss emellan är tänkt för den som håller på att lära sig läsa punktskrift, med korta texter som ändå ska vara roliga och intressanta. Punktchat beskriver Susanna själv som en skvallerblaska i punktskrift, med inslag om välmående och recept.
Våren 2020, när coronapandemin höll människor hemma, bestämde sig Susanna och Tessa för att överraska läsarna med en extra tidning som fick namnet Extra magazinet.
– Vår tanke var att nu om någonsin behöver våra medlemmar mera av oss, när de alla sitter ensamma och isolerade någonstans, förklarar Susanna.
Det blev ett riktigt tjockt paket med något för alla. Sedan kom Extra magazinet ut två gånger om året så länge det gick. Susanna berättar att responsen de fick var tacksam, men tillägger genast att hon och Tessa kanske var ännu mer tacksamma själva över att de lyckades sammanställa den här överraskningen för sina läsare.
– Vi tyckte att det var så härligt att kunna göra det här för våra medlemmar.
Namnet på lappen
I dag är det vanligt att man byter jobb rätt ofta. Förr kunde många stanna på samma arbetsplats en stor del av sitt arbetsliv. Susanna är redan inne på sitt tjugosjunde år på förbundet. När hon får frågan om vad som har hållit henne kvar så länge, svarar hon rakt från hjärtat.
– Det är medlemmarna. Jag älskar våra medlemmar. Och jag älskar jobbet jag gör, för att jag kan finnas till för dem.
Medlemmarna har alltid varit viktiga för henne. Att kunna nå ut till dem direkt med sin egen röst betyder mycket. Hon minns särskilt väl en händelse från ett besök på ett åldringshem. Upplevelsen fick henne att känna att det jobb hon gör har stor betydelse för dem som hon gör det för. Allting började med att en dam plötsligt sade med hög röst: ”Men är det rösten jag hör?”
– Jag gick fram till damen. Hon frågade då: ”Medlemsbandet … är det du som är Susanna?” Hon visade sig vara en av Medlemsbandets lyssnare och hade känt igen mig på rösten. Hon tackade mig så oerhört. Sen ville hon att jag skulle skriva mitt namn på en lapp så att hon kunde visa sina barn och barnbarn att hon faktiskt hade träffat mig på riktigt. Det var jättestort för mig och det har jag alltid burit med mig. Medlemsbandet är så viktigt.
Lyssna på Medlemsbandet!
Susanna hoppas att så många medlemmar som möjligt lyssnar på Medlemsbandet. Det är lätt att göra det i dag eftersom varje nummer också finns på förbundets webbplats. Där kan vem som helst lyssna utan att det behövs något lösenord.
Susanna skickar till slut en varm hälsning till alla sina lyssnare.
– Det är en ära för mig att få göra den här tidningen och jag gör det av hela mitt hjärta för er alla!
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 5/2026.