Ett liv före och ett efter
Text: Christian Hellman
Maria Sommarö-Ståhlberg var företagare i byggbranschen när hon förlorade synen. Det gamla yrket gick inte att anpassa och stödsystemet hade inga färdiga svar för en företagare som inte längre kan se. I dag är hon nyutbildad dödsdoula, studerar till korttidsterapeut och bygger upp en ny verksamhet som företagare. Vägen tillbaka har varit lång och tung, men nu ser hon ljusare på framtiden.
Maria Sommarö-Ståhlberg har ägnat de senaste två veckorna åt att skriva e-post till servicehem, hemvården, församlingar och begravningsbyråer i Borgåtrakten. I varje meddelande måste hon först förklara vad en dödsdoula är. Först därefter kan hon berätta att det numera finns en sådan i trakten. Det är svårare än det låter.
– Folk vet inte ens vad jag marknadsför. Att få ihop det så att informationen finns där men att det ändå är intressant, det är inte så lätt. Men jag njuter av det, säger hon.
Maria är 38 år och bor i Stor-Pellinge i Borgå skärgård. Hon har varit redo att ta emot klienter i ungefär fyra månader. På hennes hemsida står det också att hon är sjukpensionerad och har en grav synnedsättning, men det är inte så hon vill att människor ska se henne.
– Jag vill inte att den som läser om mig ska få en första bild av mig som sjukpensionerad eller synskadad, utan hur jag är som människa. De andra sakerna kommer fram senare.
Frihetskänslan på taken
Maria är född i Helsingfors. Hon flyttade hemifrån redan som sextonåring. Eftersom hon var så ung och saknade utbildning fick hon ta de jobb som fanns att få – på torget, i fiskbutikerna i Hagnäs hall och på kaféerna i trakten. Så småningom började hon studera till närvårdare. När hon måste vänta ett halvår på att fortsätta studierna behövde hon ett arbete och hennes man jobbade i byggbranschen.
– Så tänkte jag att jag far dit som praktikant. Jag var med på olika ställen och testade, och så lärde jag mig jobbet, och sen så ville jag aldrig fara tillbaka för jag hade börjat tycka om det så mycket.
Byggbranschen passade Maria utmärkt och det ledde till slut till att hon grundade en egen firma som gjorde bostadsrenoveringar och takarbeten åt privatpersoner i Helsingfors. Mannen var hennes arbetspar. Krävande målningsarbeten var hennes starka sida. Hon körde uppemot 200 kilometer om dagen mellan hemmet i skärgården och arbetsplatserna. Under de sista åren vågade hon börja jobba uppe på höghustaken. Det berättar hon gärna om för egentligen lider hon av höjdskräck.
– Det var en sån frihetskänsla när jag såg ut över staden från hustaken. Det var helt super!
Maria förlorar synen stegvis
År 2017 fick Maria ett anfall som påminde om migrän men ändå kändes annorlunda. Hon hade haft migränanfall förr, men nu var vänsterögat så svullet att det kändes som om det inte rymdes i ögonhålan. Sedan märkte hon plötsligt att hon inte längre kunde se med det ögat. Efter fem dagar på sjukhus berättade läkarna att det sannolikt rörde sig om en infarkt i synnerven. Hon fick kortisondropp i tre dygn och ett besked hon aldrig glömt.
– De sa att det kan hända att man återhämtar sig, eller så inte. Men då svullnaden är så stor kan det tyvärr gå så att jag aldrig kommer att se ordentligt med det ögat.
Så blev det också. Men högerögat fungerade fortfarande perfekt, så efter en tid fick Maria tillbaka körkortet, vande sig vid att se med bara ett öga och fortsatte att jobba som förut.
Sex år senare, 2023, hände samma sak igen, men nu i det högra ögat. Inte heller den här gången kom synen tillbaka. Maria hade nu förlorat synförmågan nästan helt. Följande år fick hon en ny infarkt i samma öga, och sommaren 2025 ytterligare en. Sammanlagt har hon haft fyra infarkter i synnerverna. Fortfarande kan ingen säga vad det beror på, men synnedsättningen är bestående. I dag ser hon ljusskillnader och med högerögat lite färg och kontrast. Att orsaken ännu är okänd har varit tungt att bära.
Kraschen och vändpunkten
När Maria förlorade synen också på det andra ögat var hon bara 35 år. Hon hade redan byggt upp ett eget företag, bodde i ett hus i skärgården och utövade ett yrke som krävde att hon kan se.
– Allt ändrades totalt och jag kraschade helt. Det kändes som om jag inte fanns mera, för det var ju plötsligt så många saker jag inte längre var kapabel att göra.
Maria fick en akut remiss till psykiatriska polikliniken och började gå i terapi, vilket hon gör än i dag. Under flera månader ville hon inte gå ut genom dörren. Hennes man jobbade långa dagar och hon satt ensam hemma. Hon vågade inte ens använda knivar längre när hon lagade mat och hon började fundera på vad hon egentligen klarar av.
– Jag stängde ut allting. Till en början tyckte jag att jag inte kan göra nästan något alls. Men det var ju allting i mitt eget huvud.
Samtidigt stod Maria helt ensam med en fråga som kändes större än alla andra: Hur skulle det gå med hennes jobb? Alla hon mötte gav henne olika råd, men ingen kunde svara på det hon behövde veta mest. Skulle hon lägga ner verksamheten och låta firman gå i konkurs? Vad skulle hon jobba med i framtiden?
Yrkesrådgivningen hade inga svar att ge. De kunde nog hjälpa personer med synnedsättning som ville grunda en egen firma, men de hade inga råd för henne som redan hade ett företag och plötsligt hade drabbats av en grav synnedsättning.
Under processens gång fick hon rådet att först söka sjukpension, vilket senare visade sig vara ett misstag. I den yrkesinriktade rehabiliteringsutredningen fick hon nämligen erfara att flera stöddörrar nu var stängda i och med att hon hade beviljats sjukpension.
– Jag vill inte skylla på någon, och jag vill inte peka ut negativa saker. Men också det här blev jag jätteensam med.
Maria försjönk i en allt djupare depression och hennes tankar blev allt mörkare när hon inte såg någon väg ut ur sin situation. Vändpunkten kom till slut hemma i soffan.
– Jag tänkte på självmord. Men så tänkte jag att okej, jag är inte kapabel till det och jag kommer inte att göra det, så vad är då det andra alternativet? Jo, det är att stiga upp härifrån nu och börja göra saker – och bara en sak i taget.
Sopor, post och pesto
De första stegen tillbaka till livet tog Maria på sin egen gård. Hon började ensam bära ut soporna till sopkärlet en bra bit från huset. Nästa steg var att hon själv hämtade posten från postlådan. Hon hade fått vit käpp och gått några övningsrundor med en instruktör. När hon märkte att hon faktiskt kunde röra sig med hjälp av käppen så började hon gå hela vägen till bybutiken.
– Jag kunde ju inte använda käppen så där hundraprocentigt, men någonstans måste man börja.
Hon snubblade och föll ibland i diket, men det svåraste var ändå att be om hjälp. Hon hade klarat sig själv sedan hon var sexton år gammal och hade alltid sett det som en svaghet att behöva hjälp. I butiken var hon lika envis.
– Jag minns när jag och min man skulle välja pesto i hyllan. Jag var helt säker på att burken jag höll i handen var just den gröna peston vi alltid brukade köpa, fast jag egentligen inte kunde se det. När vi kom hem visade det sig att burken jag hade valt inte alls var den gröna peston. Min man lät mig ändå göra de här sakerna, för han ville att jag skulle vakna upp till att jag verkligen behöver hjälpmedel och måste kunna ta emot hjälp. Jag lyfter på hatten åt honom för att han har orkat med mig.
Rehabiliteringen gav Maria de praktiska verktyg hon behövde för att klara av den nya vardagen. Terapin hjälpte henne att bearbeta sitt sätt att tänka.
– Tidigare hade jag bara gjort, gjort, gjort. Nu blev jag tvungen att stanna upp och leva i nuet.
Biljetten ut i världen
Under rehabiliteringen frågade en instruktör Maria om hon hade funderat på ledarhund. Hon hade redan två hundar därhemma och var osäker på hur det skulle fungera i praktiken, men tanken bet sig fast. Något som hade besvärat henne mycket var att hon alltid måste gå i armkrok med någon så fort hon ville ta sig längre bort än hemknutarna.
– Jag är tacksam över alla som hjälper mig, men vill kunna gå ut från dörren utan att behöva en annan människa med mig. Jag såg ledarhunden som en biljett ut i världen.
Det tog inte länge innan ledarhunden Ylle flyttade in. Maria berättar att de första promenaderna tillsammans kändes ljuvliga.
– Det var som om jag skulle ha lärt mig promenera på nytt. Jag glömde bort det där att jag faller, att jag snubblar, att jag inte kan.
Ledarhunden gav Maria en ny frihet att röra sig på egen hand, men tyvärr fick Ylle panik så fort de skulle åka buss eller metro. Maria hade ändå inte tänkt på att byta bort henne. Hon kom på andra tankar när en ledarhundsinstruktör förklarade att det inte ska vara så svårt att använda ett hjälpmedel. En kort tid senare flyttade den nya ledarhunden Bruno in. Nu kan Maria röra sig med olika färdmedel och till och med sitta på kafé och njuta av en kanelbulle utan att behöva bekymra sig över hur hennes ledarhund reagerar på omgivningen. Det som har överraskat henne mest med att ha ledarhund är ändå hur det får henne att känna sig.
– Jag känner mig mer som den jag var förr när jag går ut med hunden än när jag går med vita käppen. Jag vet inte vad det här beror på, men så är det bara.
Vad är min grej?
Viljan att komma tillbaka till arbetslivet hade återvänt redan innan Maria fick en ledarhund, men hur det skulle gå till visste hon inte. Hon bad en väninna om hjälp för att tillsammans fundera på vad Maria var bra på och vad hon hade kapacitet till med sin synnedsättning. De började söka på nätet och göra upp listor. Någonstans i det arbetet dök begreppet dödsdoula upp.
– Jag tänkte att wow, det här känns som en jätteintressant och viktig grej.
Sommaren 2025 skickade Maria ett e-postmeddelande till utbildaren och frågade om hon kunde delta trots sin synnedsättning. Svaret blev ja, och på hösten började hon utbilda sig till dödsdoula och begravningsarrangör i Helsingfors. Kursen gav henne många nya insikter. En särskilt minnesvärd övning var när deltagarna fick göra sin egen gravsten och även det när de fick pröva på att ligga i en kista.
– Jag hade ju bara mitt eget privata sätt att se på döden, men nu fick jag mycket, mycket perspektiv.
Slutarbetet gjorde Maria klart i januari i år. Samma månad började hon studera kognitiv korttidsterapi på distans. Hennes mål är att bli färdig under 2027. Hon har fått stöd för sina studier av Stiftelsen Clara och Robert Åke Lindroos stiftelse. Stipendierna har för henne betytt att någon sett hennes möjligheter, i kontrast till den ensamhet hon kände i början.
Maria är nu i färd med att starta upp en ny verksamhet under namnet Kantava Valo, som på svenska betyder det bärande ljuset. Hon har redan märkt att det är betydligt svårare att bygga upp en kundkrets den här gången, för hon saknar ännu nätverk i branschen. Hon berättar öppet att hon ännu inte har betalande klienter, men jobbar aktivt på saken.
– Det betydelsefulla just nu är inte att kunna berätta en färdig framgångssaga. Det stora steget har varit att överhuvudtaget våga börja bygga någonting eget igen.
Den lilla döden
Dödsdoula är ett ovanligt yrke men för Maria var valet ingen slump. Hon har begravt sin mamma och sina morföräldrar, och hon skötte också pappersarbetet efteråt. Döden har funnits med henne hela livet och hon har länge sett den som en lika naturlig del av livet som födelsen.
– Jag är kanske en sån person som tycker att det är bättre att behandla döden innan den kommer, istället för att skjuta bort den. Förr dog man hemma med hela familjen omkring sig. Det är något som har städats bort med åren.
Vad gör då en dödsdoula? Marias svar är att det beror på vad den som anlitar henne behöver. Någon vill skriva ner sin livshistoria eller tala om sådant som de inte vill belasta sina anhöriga med. Andra vill ha hjälp med att planera sin begravning. Somliga vill bara ha en hand att hålla i för att inte behöva dö ensamma. Efter ett dödsfall kan dödsdoulan finnas där för att ge stöd åt de anhöriga.
Det är här hennes två berättelser möts. Maria tycker inte om när man säger att man måste komma över sorgen. Hon tror inte att man kommer över saker, utan att man lär sig leva med dem.
– Synförlusten var en liten död. Det var min gamla identitet som dog. Det är ett liv före och ett annat efteråt.
Maria vill inte framställas som någon som övervunnit sin synnedsättning. Vissa saker har hon förlorat och ibland känns det fortfarande både sorgligt och orättvist. Ändå kan hon leva ett aktivt, meningsfullt och gott liv.
– De två sakerna kan vara sanna samtidigt.
Idéer, drömmar och mål
Maria har en dröm. Drömmen utspelar sig på den egna tomten i Stor-Pellinge. Där vill hon bygga små stugor som liknar gamla engelska hästvagnar. Hennes man tycker om att bygga och har redan tagit till sig idén. Där skulle finnas en vindtelefon dit man kan gå för att säga det man aldrig hann säga till någon som inte längre finns. Där kunde det ordnas veckoslut där vuxna vågar tala om sin egen dödlighet. Några av hennes kurskamrater tycker att idén låter lite galen, men andra tycker att den är intressant.
– Jag är full av idéer och skulle älska att få ut dem så att de inte bara förblir drömmar. Sån har jag alltid varit, och jag är jätteglad över att ha fått det tillbaka – att min hjärna går på för fullt och att jag får idéer.
Marias mål är att en dag kunna tjäna mer än vad sjukpensionen tillåter. Efter en tid då hon inte kunde föreställa sig någon framtid alls kan hon nu äntligen drömma igen och förverkliga sina många idéer. Det här är för henne det tydligaste tecknet på hur långt hon har kommit. Framtidstron har återvänt, och från huset i Stor-Pellinge går e-postmeddelandena ut, ett i taget.
– Jag var företagare i mitt tidigare liv, innan allting förändrades. Nu vågar jag vara det igen.
Den här artikeln publicerades i Synvinkel 4/2026.